Först så bloggar jag inte på jätte länge och nu tänkte jag skriva lite om döden. Det är säkert jätte roligt att läsa min blogg……hehe

Döden är ju ett ämne som man aldrig kan undvika egentligen. Den finns alltid närvarande även om den inte är precis runt hörnet. Den kan drabba dig själv, någon i familjen, en nära vän eller någon som man känner flyktigt. Döden har också många ansikten – naturlig, olycksfall, misshandel, mord, missfall, helt plötsligt, självmord etc. Det kan drabba gammal som ung, ett nytt liv eller ett som levt i årtionden.

Ända sedan min morfar dog 1996 så har jag funderat väldigt mycket på döden och framförallt de senaste 2-3 åren på min egna död. Ingen vet när den knackar på men vad man absolut vet är att någon gång så kommer den. Ibland kan jag känna att det skulle vara bra att veta när den kommer men å andra sidan så skulle jag få veta att det är imorgon så vill jag inte veta det. Det sägs att ”ett gott skratt förlänger livet” men med hur många år då? Många säger att jag kommer att leva länge då jag har så lätt för att skratta, vilket jag också har, men jag vet ju att det egentligen är bara tomma ord eftersom ingen vet hur länge man kommer att leva. Ingen vet när döden knackar på.

Både min mormor och morfar är kremerade, alltså finns det ingen gravsten att gå till för att prata, fundera, hälsa på, lägga blommor vid eller bara få umgås med dom en stund. Missförstå mig rätt, minneslunden är en otroligt bra plats och jag är glad att den finns men den känns så opersonlig.
Jag vet att mina föräldrar har sagt att när det är deras tur så vill dom också bli kremerade. Jag kan förstå tanken bakom, varför de vill det, men för att vara självisk en stund så önskar jag att de ville ha en grav. Ge mig och min syster en plats där vi kunde få hälsa på, titta förbi för att bara säga hej.

Farmor och farfar är jag inte helt säkra på men jag t r o r att även de är kremerade men att dom ändå har gravar. Kommer inte ihåg alls och jag har inte varit dit och sagt hej sen min faster gick bort för 5 år sedan. Något som jag har väldigt dåligt samvete för men jag tar mig inte heller dit på egen hand och jag är osäker på om mina föräldrar vill följa med mig. Någon dag ska jag åka dit i alla fall sen får vi se hur lång tid det tar innan det blir av. Ibland när jag vet att min kusin ska dit så brukar jag be henne att hälsa från mig men det är ju inte samma sak direkt.

När min tid är kommen så vill jag ha en gravsten men jag vill inte sänkas ner i en kista och bli övertäckt med jord. Jag vill bli kremerad men ändå ha en gravsten för att ge mina nära och kära möjligheten, valet, att komma och säga hej, sitta och prata eller bara sitta bredvid mig och fundera. På stenen vill jag att det ska stå ”Jag älskar dig” som ett meddelande till efter världen från mig. För att min familj och mina vänner ska veta vad de betyder för mig och för att de aldrig ska glömma att de var en del av mitt liv, mitt hjärta och min själ.
Hur vill du bli ihåg kommen när du är borta?

Många vill inte vara en belastning för barnen eller övrig familj när de är borta men jag ser det inte som en belstning alls. Jag ser det som en chans att alltid finnas till hands, finnas i närheten och alltid kunna ge tröst och kärlek i all evighet.

Då ingen vet när döden kan inträffa så borde man egentligen planera sin egna begravning nu samt att låta familjen veta hur man vill ha det. Vet dina nära och kära hur du vill ha det?
Jag tycker det pratas alldeles för lite om döden men antagligen så undviker man det för att det är ett känsligt ämne och det är jobbigt att prata om det. Det finns väl ingen som vill prata om sin egna död och begravning men det är också viktigt att man gör det så att man i det sista får som man vill och önskar. Det räcker med att skriva ner på ett papper och lägga det i ett förseglat kuvert för familjen att öppna den dagen det är dags. Behöver man göra ändringar är det ju bara att skriva nytt brev.

I många filmer så skriver dom brev till sina barn, syskon, föräldrar, vänner för att tala om hur mycket de älskar dom. Jag tycker det är en väldigt fin gest och jag det är något som jag själv kommer att göra. Självklart är det viktigt att berätta det när man fortfarande lever men när det är som jobbigast för de som håller dig kär när du inte finns längre så är det ändå en liten tröst att plocka fram brevet och läsa det. Få se din handstil, höra din röst (vilket jag hoppas och tror att man gör inombords).

Jag vet med mig att jag inte säger det tillräckligt ofta men jag älskar min familj och mina vänner, ni betyder allt för mig och jag kommer alltid att finnas här för er. Även den dagen jag inte längre kan krama om dig eller skratta med (och ibland åt *ler*) dig. Jag kommer alltid finnas vid din sida vad du än gör i livet och jag kommer alltid att stötta dig, stå bakom dig och ge dig en knuff i rätt riktning när jag märker att du är på väg åt fel håll.

Förra veckan var jätte stressig. Dels började ju praktiken och dels skulle jag städa hemma. På Torsdagen skulle jag vara hos mamma och tanken var att åka till Forshaga igen på Lördagen men så fick jag ju punktering på cykeln så jag fick åka redan på Fredag istället. Sista städningen gjordes på Söndag och  jag hann som tur var klar innan gästerna kom

Pappa fyllde år i Lördags också. Han blev 56 – såååååå gammal *hehe*!!!! Han fick ett presentkort på ByggMax av mig då han ska göra golv till bersån (tror jag det heter) på baksidan. Jag kallar den för Ernst-hörnan då Ernst Kirschsteiger hade gjort en sån i något program. På presentkortet stod det: ”Hade jag kunnat hade jag slagit in brädorna men nu fick det bli ett presentkort istället” – det tyckte jag var lustigt men så har jag lite udda humor också.

Jag har gjort en ny scrapblogg om ni har missat det – här finns den. Den är inte klar ännu då jag ska lägga ut det som jag gjort tidigare men det kommer. Ska nog fixa det ikväll tror jag.

Den layout som jag hade här gick det ju inte att skriva kommentarer på så nu fick det bli en med lite somrig touch. Vad tycks?? Om det inte skulle gå att kommentera nu så mail mig eller skriv på facebook så får jag väl byta igen.

Nej nu ska jag nog ta och pyssla lite tror jag

Begravningen var fin och det var väldigt personligt. Mamma och mina morbröder hade tillsammans valt ut musik och psalm. Det blev ”Tänk att få vakna” (orginal av Cat Stevens tror jag), ”Där rosor aldrig dör” (med Christer Sjögren på CD) och ”Tryggare kan ingen vara” (psalm 248).

Det gick rätt bra fram till att mamma och morbröderna med respektive gick fram för att ta farväl då brast det för mig. Jag hade kusin V bakom mig som tur var för hon strök sin hand på min rygg hela tiden då. Jag satt bredvid Morbror B så när de gick upp blev jag liksom ensam på den raden och då var det skönt att V klappade om mig lite. Hon stöttade mig också väldigt när vi kusiner med respektive gick fram. Det var otroligt jobbigt!!!

Innan visste jag inte om jag skulle klara av det själv eftersom jag visste att både syrran, kusin V och kusin M hade stöd från sina och jag kände att jag inte riktigt kunde lita på om kusin J och S skulle vara något stöd. Kusins S fru var hemma med sjuk son så henne kunde jag inte förlita mig på heller tyvärr.  Hade jag inte klarat av att gå fram själv hade nog pappa eller morbror B hjälpt mig det vet jag men på något sätt hade det nog inte varit detsamma. Svårt att förklara……

Prästen var otroligt bra!! Han pratade väldigt varmt och ömsint om mormor trots att han aldrig träffat henne. Av det samtalet han hade med mamma och morbröderna tidigare i veckan så liksom fångade han mormors sinne och personlighet väldigt bra. Han pratade om att hon var så väldigt mån om andra och omtänksam. Att hon följde både sina söner och barnbarn i sportens värld och att hon hade nära till skrattet.
Jag har ju haft förmånen att få se Prästen in action förut så att säga. När Hampus gick ur nollan så var det han som var med på avslutningen i kyrkan och åkte inlines ner för kyrkgången till ungarnas stora glädje

Efter begravningen så åkte vi hem till mamma och pappa för smörgåstårta och kaffe. Skönt att inte behöva sitta i församlingshemmet för det blir lätt väldigt stelt plus att det underlättar för mamma att vara hemma. Kändes konstigt att ha hela släkten samlad och inte mormor var med fast på sätt och vis var hon ju det ändå.

När alla hade åkt hem och allt var bort plockat så åkte vi upp till kyrkan igen och tittade lite närmare på de blommor som hade skickats. Otroligt vackra buketter. Jag, syrran och mamma tog faktiskt en var sin ros utav de som vi hade lagt på kistan. De kastar ju ändå blommorna så vi tyckte att vi lika gärna kunde ta en var sin som minne även om man kanske inte får det. De hänger kvar i badrummet i FIF….får ta med mig min hem på Torsdag när jag ska dit och vara mammavakt

Nu är det ”bara” töming av huset och fördelning av sakerna kvar. Hoppas innerligt att det inte blir någon fajt eller tvist om vem som ska ta vad men det tror jag inte. Någon minnes sak tror jag att de flesta av oss vill ha. Jag vet att jag vill det i alla fall. Jag skulle nog kunna tänka mig väldigt många saker som jag vill ha men jag har ju ingen plats för det och jag kan ju inte förvara det i väntan på att jag ska skaffa större lägenhet eller hus. När den dagen väl kommer så kanske jag inte vill ha sakerna framme ändå. Nä då är det bättre att de slängs eller ännu hellre skänks bort till välgörande ändamål. Något blir det väl – vad återstår att se!!

Imorgon börjar min praktik. Jag ska vara redo och på plats till klockan 07.00 och behöver därför gå upp i god tid för att hinna äta, vakna, klä mig och cykla dit. Blir till att kliva upp 05.00 så det är dags för sängen nu.

Det är super sent och jag borde ha lagt mig för längsen men vad fasen!!!! Egentligen har jag inget vettigt att blogga om heller. Har ”firat” påsk med föräldrarna, syster och systers pojkvän. Har löst korsord, tittat på gamla kort, dängt de andra i yatzy (pappa var inte med men han var klok nog att inse att han ändå skulle få stryk men säg inte det till honom, att jag kallade han klok vill säga). Tittade på Körslaget och hjälpte till att rösta Team Rongedal vidare till nästa vecka Tycker det är super kul att se det den är omången eftersom Karlsad är representerade sen blir det ju 100% roligare att man faktiskt ”känner” folk som är med (Christer Halvarsson, gammal musiklärare, och Susanne Skogsstam, hon försökte lära oss lite drama i gymnasiet). Vi var ju 5 som tittade här så det blev en sms röst för varje person. Nästa vecka hoppas jag att det är super många som röstar för jag har nog inte råd med det då tyvärr. En kanske jag kan få iväg men inte blir det 5 i alla fall.

Råkade beställa 3 toppar/tröjor igår på ellos.se (jag har glömt bort hur man lägger in bilder så vill ni se hur de ser ut får ni klicka på länkarna)

http://www.ellos.se/misc/ProductZoom.aspx?ImageSource=15-6894.jpg – Esprit Casual Tröja Naturvit
http://www.ellos.se/misc/ProductZoom.aspx?ImageSource=35-9187_F.jpg – Tshirt med tryck vit
http://www.ellos.se/misc/ProductZoom.aspx?ImageSource=25-1134_F.jpg – Topp med 3/4-ärm ljus gråmelerad

Nej nu har jag skrivit detta i 30 minuter så jag avslutar med skönaste låten från Körslaget (fast det här klippet är från ”Så ska det låta” hihihihi och inte helt synkat med bild o läpp rörelser tyvärr men lyssna o njut)

Tack för all omtanke jag fått den senaste veckan. Det har värmt enormt mycket, mer än ni någonsin kan förstå. Jag hoppas att jag någon gång kan ge er samma omtanke som ni gett mig.

Förutom att jag har enormt svårt att sova på nätterna så går det rätt ok. Sover oroligt växlande med väldigt tungt för att helt plötsligt vakna och inte riktigt veta var jag är i några sekunder. Efter det är det enormt svårt att somna om. Det blir inte många timmar varje natt men jag klarar mig rätt bra ändå. Så länge det är minst 5 timmar så går det nog.

Träningen flyter på rätt bra. Gjorde sista dagen idag. Eller sista dagen i grupp nu är det helt upp till var och en att ta sig dit och träna.

Har fixat ihop minst 7 personer som ska gå Vår Ruset med mig 20 Maj. Det ska bli super kul!!! Ser fram emot det jätte mycket. Nu ska jag bara få ihop ytterligare 5 personer så att vi blir två lag som ska anmälas men det bör inte vara några problem. Alla var inte där idag tyvärr så dom andra ska jag prata med när jag ser dom. Förhoppningsvis någon dag till veckan.

Har fått praktikplats på Attendo Care i Karlstad. Ska bli intressant faktiskt. Jag vet inte så mycket ännu då jag bara pratat med Åsa (Cooper) på telefon än så länge men jag ska få följa med en tjej så får vi se hur det funkar med kroppen och vad som ska göras. Som jag förstått det så är det inom äldreomsorgen och framförallt hemtjänsten som jag ska vara så det tror jag ska passa mig. Hoppas bara inte att det blir för jobbigt rent emotionellt bara. Det visar sig liksom. Ska inte börja riktigt än. Måste få papper från AMS först som ska skrivas på och godkännas av facket – lycka till liksom, dom verkar ju ha något emot mig tycker jag.

Nu ska jag äta glass och se om det är något bra på TV.

Jag har försökt skriva något nu ganska länge men jag får inte fram några ord – det är liksom bara tomt just nu. Fast samtidigt så är det så himla mycket som jag vill få ut. Antar att jag börjar från början.

Förra veckan blev mormor inlagd på Lintjärn igen då hon var väldigt orolig på nätterna och larmade väldigt mycket (hemtjänsten fick göra många turer till henne och ofta visste hon inte om att hon hade larmat). För att hon skulle känna sig lite tryggare ordnades det en plats på Lintjärn och allt verkade vara bra eller åtminstone bättre. Hon var väldigt förvirrad och visste inte riktigt om hon var hemma hos sig, på Lintjärn eller sjukhuset. I övrigt så mådde hon okej. Andfådd och hjärtat jobbade väldigt på henne vilket det gjort under en längre period, hjärtflimmer hade konstaterats senast på sjukhuset.

I onsdags så var pappa upp till henne en snabb sväng efter att vi hade varit och handlat (då jag är sjuk och inte haft någon ork till något så har jag varit hos mamma o pappa hela veckan). Sköterskan frågade pappa om mormor brukar vara röd på armen ibland och det brukar hon inte vara. Blåmärken får hon ju bara att man tittar på henne typ men inte att hon blir röd. Pappa åkte hem efter en kort stund och han hade knappt kommit innanför dörren förän sköterskan ringde och sa att dom inte kunde få tag på läkaren så de hade beslutat att skicka henne till akuten. En ambulans var på väg. Vi ringde till morbror J som åkte upp till Lintjärn på en gång och följde sen med till sjukhuset. Läkaren där sa att det kunde vara allt från en reaktion på all medicin, en infektion, rosfeber. Prover togs och hon blev flyttad till MAVA (hjärtavdelningen för akutpatienter). På Torsdag morgon ringde mamma till avdelningen och fick veta att det var rosfeber hon hade. Antibiotika hade sätts in och de var positiva till en förbättring. När mormor kom till Lintjärn så fick hon ett sår på handleden och det blev omlagt men om det blev tvättat och skött ordentligt efter det vet jag inte. Antagligen var det där ifrån som rosfebern kom.

På torsdags eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att mamma skulle lämna blodprov och jag skulle hem till mig. Eftersom jag haft jätte ont i halsen och är genom förkyld så följde jag aldrig med och hälsade på mormor. Pappa skjutsade hem mig och sen gick dom och hälsade på mormor innan de åkte hem igen. Förutom att hon var förvirrade så verkade hon må ganska bra trots allt. Hon hade tittat på mamma o pappa som om hon inte kände igen dom först och hon var väldigt misstänksam mot personalen men allt det gick över efter en liten stund.

Igår morse så vaknade jag runt halv nio tror jag. Låg och drog mig lite men så ringde det på dörren. Visste inte riktigt om jag skulle öppna eller inte men visste ju samtidigt att jag var tvungen att åtminstone kolla vem det var. Utanför stod pappa. Redan då visste jag att något hade hänt eftersom jag visste att han skulle jobba hemifrån under dagen. När jag så öppnade dörren så berättade han att mormor hade dött på morgonen…………………

Just nu känns allt bara så fruktansvärt tomt. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Även om jag vet att morbror B har sagt upp telefon, tv och allt sånt och pappa har sagt upp prenumerationer, jag har berättat för folk vad som hänt, jag har sagt orden: ”Mormor är borta, hon finns inte längre” så känns allt som om det vore än dröm alltihop. En rädsla för när allt ska hinna ikapp mig infinner sig ständigt.

På något sätt så kan jag ändå känna tröst i att hon inte kände någon smärta när det hände, att hon är återförenad med morfar och att det trots allt var det bästa för henne med tanke på att hon var som hon var i slutet. Jag har alltid stått mormor nära och framförallt efter att morfar gick bort för 14 år sen (i oktober). Saknaden är och kommer alltid att vara enorm och jag önskar att jag hade sagt till henne att jag älskar henne även om jag vet att hon visste det.

Trots allt som hände igår så var jag med mitt gym-gäng och bowlade på eftermiddagen. Skönt att göra något annat, får annat att tänka på i någon timma. Det gick rätt bra också, kom fyra och fick en grön/vit t-shirt. Ser ut som en ÖDIK tröja dock så står det RIV på den.

Nu ska jag pyssla lite tror jag – efter en kopp kaffe och lite Otrivin i näsan.

Har tittat på en ny mobil väldigt länge och tidigt så fastnade jag för Sony Ericsson J205i Naite Silver. Det är en GreenHeart telefon och det betyder att den är miljövänlig. Den är gjord av åtaervunnen plast, den har kortare samtalstid och standbytid än andra telefoner. Den har också manualen i telefonen istället för tryckt på papper. Plus en massa annat bra och miljövänligt. Sen är den grymt snygg också.

Efter mycket letande på nätet och även tittande i butikerna här i Karlstad så hade jag till slut bestämt mig för att köpa den på Telia eftersom dom hade det billigaste priset. När jag kom till butiken så visade det sig att 1495:- var bundet till Telia SurfPort och då jag inte vill byta bort Halebop Kontant som jag har nu så jag ville ju köpa telefonen obunden och utan abbonemang. Men jag kände ju inte för att betala 1795:- direkt vilket var det som den kostade. Sa att jag skulle tänka på saken och i så fall återkomma MEN jag visste också att den kostade 1499:- på Teknikmagasinet utan abbonemang så jag gick dit.

Där är alla telefoner obundna så jag slog till direkt Köpte även till ett minneskort på 2GB som lär räcka ett bra tag!! Är så otroligt super nöjd med telefonen. Har dock inte haft Sony Ericsson på säkert 10 år eller mer så jag har glömt bort lite hur saker och ting är men det återkommer ju snabbt. Så om någon där ute är intresseradav en Samsung X660 röd så säg till. Säljer den ganska billigt eftersom den är använd dagligen i minst 4 års tid. Skulle bli en bra första mobil till ett barn så känner ni någon *hint hint* Har även en silver färgad gammal Samsung som ser nästan ut som den nedan fast den har ingen kamera eller display fram. Också en bra första mobil till ett barn ELLER någon äldre som ser bra och inte har svårt med små knappar

I övrigt så är det träning som gäller. Mormor är kvar på sjukhuset. Det är ett planeringsmöte bokat imorgon för att se när hon får åka hem och om hon ska hem till sig eller tillbaka till Lintjärn. För hennes bästa så är Lintjärn det som vi föredrar då hon inte orkar gå något. Hon behöver sjukgymnastik och mycket hjälp så vi får se vad som händer och sägs imorgon på mötet. Mormor själv vill helst vara kvar på sjukhuset men det går ju inte eftersom hon inte är i behov av någon direkt medicinsk hjälp för tillfället. Hon trivs bra på avdelningen och hon känner sig trygg vilket är kanon bra men det finns ju andra som behöver platsen och det finns inget mer de kan göra för henne där nu.

Nej nu ska jag leka vidare med min telefon och se om jag inte kan på något vis få ordning på inställningarna utan att behöva ringa Halebop :-p

Ja både jag och mormor är på bättringsvägen. Jag känner mig mindre panikslagen och trycket över bröstet har lättat enormt. För tillfället känns det som om jag har kontroll över andningen och det som återstår är ”sockerdricka”-känslan i bröstkorgen (det är lite bubbligt, kallt och jag rapar väldigt *hihihi*). Idag var jag till gymet men jag deltog inte. Satt och tittade på då det var gruppträning och pratade med Lotta efteråt. Vi ska träffas igen på Torsdag för uppföljning av praktik och grejs så imorgon eller Onsdag så måste jag in till stan och kolla eventuella praktikplatser. Tänkte fråga på Panduro, biblioteket (dit jag skulle idag och lämna tillbaka en bok – fan) och kanske Ljuva Änglar, det trista är att det är så trångt där så jag tror inte att det går men det är en sista utväg. Ska även kolla Turistunformationen tror jag bestämt. Något måste jag ju komma med på Torsdag Får fixa några innan träningen på Onsdag kanske då jag förmodligen ska med pappa och hälsa på mormor imorgon.

Mamma och pappa hälsade på henne igår. Jag valde att inte följa med. Kände att jag inte orkade det och det var helt ok sa mamma. Dom tyckte att hon såg mycket piggare ut och hon var inte alls så vilsen som i förrgår. Hon visste också vart hon var vilket hon inte visste på lördagen. Hon var också helt införstådd med att hon skulle få stanna där ett par dagar tills hon blev bra och att hon hade varit väldigt dålig. ”Vatten i lungorna kan man ju dö av!” hade hon sagt tydligen och det kan man ju absolut göra.
Känns skönt att hon ändå är klar med vad som var fel på henne, att hon vet vart hon är och att hon inte får åka hem än. I lördags så var hon väldigt snurrig och visste inte något. Hon trodde ju att hon var hemma hos sig och att någon stod utanför hennes rum och lyfte på en hatt. I själva verket var det en lyftanordning som sköterskorna har för att flytta patienterna från en säng till en annan.

Idag har morbror varit till mormor och han har inte sett henne sen i Torsdags så han var positivt överraskad att hon såg så pass pigg ut och med idag. Alla framsteg är en enorm lättnad och det är nästan så att jag ser fram emot att hälsa på henne imorgon. Det kommer självklart att vara jobbigt men det är bra att pappa är med. Jag tror inte att jag skulle klara av att åka dit ensam. Risken för ett sammanbrott vore nog rätt stor om jag gjorde det. Inget jag vill utsätta vare sig mig eller mormor för.

Jag försöker att inte tänka så mycket utan sysselsätta mig med något hela tiden nu när jag är ensam hemma hos mig. Allt finns ju i bakhuvudet hela tiden men samtidigt så vet jag också att det kommer det att göra under en längre tid nu. Jag har funderat en hel del på vad det var som orsakde det här; panikångesten. Jag tror att allt bara kom ikapp mig och slog till rejält och att allt med mormor var den utlösande faktorn. Jag tror inte att jag riktigt har bearbetat morfars bortgång ännu och det var 14 år sen. Jag VET att jag inte har insett att Laura är borta och allt som hände med mamma i julas, alla turer med mormor det senaste året, alla pengaproblem som jag har haft och det faktum att jag numera tränar fem dagar i veckan. Till slut sa väl kroppen ifrån och det rejält. Jag har heller inte bearbetat farmors, farfars och fasters bortgångar.

I slutändan så kommer det att bli bra det vet jag men vägen dit känns väldigt lång just nu. Men å andra sidan så går jag inte den vägen ensam utan jag har min familj och mina vänner med mig. Tack så otroligt mycket för allt stöd!! Det värmer fantastiskt mycket!!

Igår när jag var på väg till bussen för att åka till träningen så ringde pappa och berättade att mormor var på väg till akuten. Hon har, i ett par dagar, hostat väldigt och varit rosslig i bröstet så hemtjänst personalen tyckte att det var bäst att åka till akuten med henne då vårdcentralen var stängd igår. Dom ringde efter en ambulans och morbror Johnny följde med henne. Han jobbar ju 50-60 meter från där mormor bor så mamma hade ringt till honom på jobbet och han åkte på en gång.

Hon blev inlagd och dom var iväg på lungröntgen igår eftermiddag. Det visade sig att hon har vatten i lungorna så hon har fått medicin mot det. Var till henne idag efter träningen och det var jätte jobbigt. Hon har ju varit inlagd o så förut men då har hon ändå verkat väldigt pigg och uppåt nu däremot såg hon så trött och risig ut vilket inte är så konstigt. Hon är fortfarande väldigt rosslig i bröstet och hostar väldigt. Hon försöker hosta upp slem men det går så där faktiskt. Det är ju så jobbigt för henne att hosta, hon är väldigt svag men kände sig ändå bättre idag än igår och hon andas väldigt tungt fortfarande. När vi, jag mamma o pappa, var där så blev hon förflyttad från MAVA (där de flesta patienter är hjärtpatienter. Momor kom dit från akuten då hjärtat jobbade så mycket eftersom det var så svårt att andas och hon behövde konstant tillsyn) till avdelning 23. På den nya avdelningen så tror jag och hoppas att det kommer bli bra och att dom tar god hand om henne. Vi fick träffa sköterskan som skulle ta hand om mormor under natten och hon verkade trevlig och tillmötesgående. Sköterskan kom in och presenterade sig och frågade vad mormor ville ha till frukost. Efter det så låg hon och blundade och började prata osammanhängande om något kök och att dom inte fick mat där. Hon har varit lite smått förvirrad ett par dagar och det beror ju på att hon inte mår bra men det var läskigt. Mormor har ju alltid varit helt klar i huvudet hur dåligt hon än har mått så det var jobbigt.

Hon kommer ihåg det mesta verkar det som och bara hon blir fri från hostan så kommer hon att piggna till tror jag. Frågan är ju bara om detta blir långvarigt eller inte. Personligen så tror jag inte att hon klarar av att vare sig vara på sjukhuset eller att ha denna hostan under en allt för lång tid. Jag har lite smått börjat förbereda mig mentalt på att det kanske inte är så lång tid kvar men jag hoppas ju att det inte är så utan att hon har något år kvar i alla fall. Hon är visserligen 90 år redan och har varit frisk i hela sitt liv men det känns som om allt kommer på en gång och samtidigt. Det är vid såna här tillfällen som jag är oerhört glad för att hon är en envis liten gumma.

Så även om ni inte är religöst lagda eller tror på Gud så får ni mer än gärna be för mormor ändå. Det kommer jag att göra och jag kommer hålla tummarna för att hon får komma hem snart igen.

Idag var det individuell träning för mig. De andra i gruppen var ute på stavgång men eftersom jag inte behöver vara med på det p g a min fot så åkte jag till KMTI tidigare. Sov hos föräldrarna natten till idag då var vi och gratulerade Niklas som fyllde 35 igår. Åkte därför med far imorse och blev då avsläppt vid gymet på en gång. Trodde faktiskt inte att jag skulle orka göra så mycket då jag var väldigt trött på morgonen men det gick hur bra som helst bara jag kom igång. NU däremot är jag schleten som attans. Har dessutom varit med päronen till Bergvik och handlat mat; eller ja dom har handlat mat, jag köpte bara dasspapper och makrill

Mina ben känns som skumgummi för tillfället. Har världens träningsvärk!!! Men det är över imorgon – hoppas jag i alla fall. Det är ju ”bara” gruppgympa imorgon och föreläsning om kost – det ser jag fram emot. Måste packa ner papper och penna till det också, får jag inte glömma bort. Bäst att lägga ner det idag rent av.

Det är tredje veckan nu som jag tränar och jag känner mig mycket piggare både psykiskt och fysiskt, jag orkar mycket mer och jag känner mig gladare. Jag har inte vågat ställa mig på vågen här hemma än dock. Funderar på om jag ska våga det innan jag ska till dietisten eller om jag ska vänta. Ska ju dit efter dessa 8 veckor är slut. Får fundera lite på det, det finns ju fortfarande mycket tid kvar så jag hinner med det också.

Måste kolla upp lite potentiella praktikplatser också. Ska surfa runt lite nu tänkte jag och spana på vad jag kan tänka mig  göra. På återseende!!