Gustavs mamma startade en insamling på Barncancerfondens hemsida där tanken var att Barncancerfonden skulle använda dessa pengar till att köpa in tv-spel och dylikt som barnen på CAST kunde få använda när de är ligger där dag ut och dag in. Tyvärr så sa fonden att de inte kunde använda insamlade pengar till specifika önskemål så de 145 000 insamlade kronorna kommer istället gå till forskning. Självklart är det jätte bra också men samtidigt så borde det ju också ligga i fondens intresse att underlätta tiden på sjukhus för barnen där.

Nu har alltså blogemup.se tagit tag i saken och uppmanar alla sina läsare att donera gamla tv-spelskonsoller och spel  som kan underlätta vardagen för barnen och även de vuxna som finns på CAST. Så har du eller någon som du känner ett gammalt tv-spel där hemma i gömmorna som du inte vet vad du ska göra åt; lägg det i en kartong och skicka det till CAST!!! Jag ska packa ihop mitt PS2 och skicka iväg det så fort aktivitetsstödet kommer inte på kontot Glöm nu inte att SPRIDA detta fantastiska sätt att glädje människor som går igenom en svår tid i sitt liv.

Skicka era gåvor till:
Britt-Marie Svahn
Verksamhetschef
CAST B 87
Karolinska Universitets Sjukhuset/Huddinge
141 86 Stockholm

Märk paketet ”Tv-spelshjälp”

För att läsa hur det går för Gustav så titta in på hans blogg

PS: Glöm inte läsa inlägget nedanför

Jag måste säga att det är inspirerande för mig att läsa bloggar som Lottas. I ett av hennes senaste inlägg skrev hon om J, en tjej som, precis som Lotta, har drabbats av tjocktarmscancer men även bukspottkörtelcancer. Lotta besökte J på SÖS i Stockholm. J berättade att hon kanske bara har månader kvar.

Just om orden, bara månader kvar, gör så otroligt ont att höra. Jag har själv hört dom och även då handlade det om cancer; leukemi och ryggmärgscancer. Det är svårt för man vet aldrig riktigt hur man ska reagera eller vad man ska säga. Vad man än gör eller säger så försvinner ju inte sjukdomen, livet blir inte lättare och även om man lyckas säga något och får ett leende eller ett tack tillbaka så finns ju fortfarande vetskapen om att cancern fortfarande finns kvar. När jag fick höra orden så fanns det inte mycket jag kunde göra. Jag satt här i Karlstad och min kompis fanns i Michigan. Allt jag ville var att krama om och berätta hur älskad hon var. Att jag aldrig skulle glömma bort henne, alltid bära med henne var jag än är, att hon skulle lämna ett stort tomrum efter sig, att jag var otroligt lyckligt lottat som fått lära känna henne och fått ha tagit del av nästan 10 år av hennes liv.

Tomrummet är stort och det går inte en enda dag utan att jag tänker på Laura, hennes man och deras tre barn. Jag tänker ofta på hur dom har det och framförallt hur barnen mår. Dessvärre har jag ingen kontakt med maken, känner honom inte alls och har bara träffat honom en gång.

Att bara finnas till och lyssna, stötta och trösta är nog det enda man kan göra vid sådana här tillfällen. Sjukdomen är inget man kan göra åt men att få någon att le, skratta och glömma allt det tråkiga för en stund kan alla göra. Om du har någon i din närhet som du vet skulle behöva just detta; tveka inte!! Åk dit och bara umgås en stund.

Puss och kram på er alla goa