Först så bloggar jag inte på jätte länge och nu tänkte jag skriva lite om döden. Det är säkert jätte roligt att läsa min blogg……hehe

Döden är ju ett ämne som man aldrig kan undvika egentligen. Den finns alltid närvarande även om den inte är precis runt hörnet. Den kan drabba dig själv, någon i familjen, en nära vän eller någon som man känner flyktigt. Döden har också många ansikten – naturlig, olycksfall, misshandel, mord, missfall, helt plötsligt, självmord etc. Det kan drabba gammal som ung, ett nytt liv eller ett som levt i årtionden.

Ända sedan min morfar dog 1996 så har jag funderat väldigt mycket på döden och framförallt de senaste 2-3 åren på min egna död. Ingen vet när den knackar på men vad man absolut vet är att någon gång så kommer den. Ibland kan jag känna att det skulle vara bra att veta när den kommer men å andra sidan så skulle jag få veta att det är imorgon så vill jag inte veta det. Det sägs att ”ett gott skratt förlänger livet” men med hur många år då? Många säger att jag kommer att leva länge då jag har så lätt för att skratta, vilket jag också har, men jag vet ju att det egentligen är bara tomma ord eftersom ingen vet hur länge man kommer att leva. Ingen vet när döden knackar på.

Både min mormor och morfar är kremerade, alltså finns det ingen gravsten att gå till för att prata, fundera, hälsa på, lägga blommor vid eller bara få umgås med dom en stund. Missförstå mig rätt, minneslunden är en otroligt bra plats och jag är glad att den finns men den känns så opersonlig.
Jag vet att mina föräldrar har sagt att när det är deras tur så vill dom också bli kremerade. Jag kan förstå tanken bakom, varför de vill det, men för att vara självisk en stund så önskar jag att de ville ha en grav. Ge mig och min syster en plats där vi kunde få hälsa på, titta förbi för att bara säga hej.

Farmor och farfar är jag inte helt säkra på men jag t r o r att även de är kremerade men att dom ändå har gravar. Kommer inte ihåg alls och jag har inte varit dit och sagt hej sen min faster gick bort för 5 år sedan. Något som jag har väldigt dåligt samvete för men jag tar mig inte heller dit på egen hand och jag är osäker på om mina föräldrar vill följa med mig. Någon dag ska jag åka dit i alla fall sen får vi se hur lång tid det tar innan det blir av. Ibland när jag vet att min kusin ska dit så brukar jag be henne att hälsa från mig men det är ju inte samma sak direkt.

När min tid är kommen så vill jag ha en gravsten men jag vill inte sänkas ner i en kista och bli övertäckt med jord. Jag vill bli kremerad men ändå ha en gravsten för att ge mina nära och kära möjligheten, valet, att komma och säga hej, sitta och prata eller bara sitta bredvid mig och fundera. På stenen vill jag att det ska stå ”Jag älskar dig” som ett meddelande till efter världen från mig. För att min familj och mina vänner ska veta vad de betyder för mig och för att de aldrig ska glömma att de var en del av mitt liv, mitt hjärta och min själ.
Hur vill du bli ihåg kommen när du är borta?

Många vill inte vara en belastning för barnen eller övrig familj när de är borta men jag ser det inte som en belstning alls. Jag ser det som en chans att alltid finnas till hands, finnas i närheten och alltid kunna ge tröst och kärlek i all evighet.

Då ingen vet när döden kan inträffa så borde man egentligen planera sin egna begravning nu samt att låta familjen veta hur man vill ha det. Vet dina nära och kära hur du vill ha det?
Jag tycker det pratas alldeles för lite om döden men antagligen så undviker man det för att det är ett känsligt ämne och det är jobbigt att prata om det. Det finns väl ingen som vill prata om sin egna död och begravning men det är också viktigt att man gör det så att man i det sista får som man vill och önskar. Det räcker med att skriva ner på ett papper och lägga det i ett förseglat kuvert för familjen att öppna den dagen det är dags. Behöver man göra ändringar är det ju bara att skriva nytt brev.

I många filmer så skriver dom brev till sina barn, syskon, föräldrar, vänner för att tala om hur mycket de älskar dom. Jag tycker det är en väldigt fin gest och jag det är något som jag själv kommer att göra. Självklart är det viktigt att berätta det när man fortfarande lever men när det är som jobbigast för de som håller dig kär när du inte finns längre så är det ändå en liten tröst att plocka fram brevet och läsa det. Få se din handstil, höra din röst (vilket jag hoppas och tror att man gör inombords).

Jag vet med mig att jag inte säger det tillräckligt ofta men jag älskar min familj och mina vänner, ni betyder allt för mig och jag kommer alltid att finnas här för er. Även den dagen jag inte längre kan krama om dig eller skratta med (och ibland åt *ler*) dig. Jag kommer alltid finnas vid din sida vad du än gör i livet och jag kommer alltid att stötta dig, stå bakom dig och ge dig en knuff i rätt riktning när jag märker att du är på väg åt fel håll.