Först så bloggar jag inte på jätte länge och nu tänkte jag skriva lite om döden. Det är säkert jätte roligt att läsa min blogg……hehe

Döden är ju ett ämne som man aldrig kan undvika egentligen. Den finns alltid närvarande även om den inte är precis runt hörnet. Den kan drabba dig själv, någon i familjen, en nära vän eller någon som man känner flyktigt. Döden har också många ansikten – naturlig, olycksfall, misshandel, mord, missfall, helt plötsligt, självmord etc. Det kan drabba gammal som ung, ett nytt liv eller ett som levt i årtionden.

Ända sedan min morfar dog 1996 så har jag funderat väldigt mycket på döden och framförallt de senaste 2-3 åren på min egna död. Ingen vet när den knackar på men vad man absolut vet är att någon gång så kommer den. Ibland kan jag känna att det skulle vara bra att veta när den kommer men å andra sidan så skulle jag få veta att det är imorgon så vill jag inte veta det. Det sägs att ”ett gott skratt förlänger livet” men med hur många år då? Många säger att jag kommer att leva länge då jag har så lätt för att skratta, vilket jag också har, men jag vet ju att det egentligen är bara tomma ord eftersom ingen vet hur länge man kommer att leva. Ingen vet när döden knackar på.

Både min mormor och morfar är kremerade, alltså finns det ingen gravsten att gå till för att prata, fundera, hälsa på, lägga blommor vid eller bara få umgås med dom en stund. Missförstå mig rätt, minneslunden är en otroligt bra plats och jag är glad att den finns men den känns så opersonlig.
Jag vet att mina föräldrar har sagt att när det är deras tur så vill dom också bli kremerade. Jag kan förstå tanken bakom, varför de vill det, men för att vara självisk en stund så önskar jag att de ville ha en grav. Ge mig och min syster en plats där vi kunde få hälsa på, titta förbi för att bara säga hej.

Farmor och farfar är jag inte helt säkra på men jag t r o r att även de är kremerade men att dom ändå har gravar. Kommer inte ihåg alls och jag har inte varit dit och sagt hej sen min faster gick bort för 5 år sedan. Något som jag har väldigt dåligt samvete för men jag tar mig inte heller dit på egen hand och jag är osäker på om mina föräldrar vill följa med mig. Någon dag ska jag åka dit i alla fall sen får vi se hur lång tid det tar innan det blir av. Ibland när jag vet att min kusin ska dit så brukar jag be henne att hälsa från mig men det är ju inte samma sak direkt.

När min tid är kommen så vill jag ha en gravsten men jag vill inte sänkas ner i en kista och bli övertäckt med jord. Jag vill bli kremerad men ändå ha en gravsten för att ge mina nära och kära möjligheten, valet, att komma och säga hej, sitta och prata eller bara sitta bredvid mig och fundera. På stenen vill jag att det ska stå ”Jag älskar dig” som ett meddelande till efter världen från mig. För att min familj och mina vänner ska veta vad de betyder för mig och för att de aldrig ska glömma att de var en del av mitt liv, mitt hjärta och min själ.
Hur vill du bli ihåg kommen när du är borta?

Många vill inte vara en belastning för barnen eller övrig familj när de är borta men jag ser det inte som en belstning alls. Jag ser det som en chans att alltid finnas till hands, finnas i närheten och alltid kunna ge tröst och kärlek i all evighet.

Då ingen vet när döden kan inträffa så borde man egentligen planera sin egna begravning nu samt att låta familjen veta hur man vill ha det. Vet dina nära och kära hur du vill ha det?
Jag tycker det pratas alldeles för lite om döden men antagligen så undviker man det för att det är ett känsligt ämne och det är jobbigt att prata om det. Det finns väl ingen som vill prata om sin egna död och begravning men det är också viktigt att man gör det så att man i det sista får som man vill och önskar. Det räcker med att skriva ner på ett papper och lägga det i ett förseglat kuvert för familjen att öppna den dagen det är dags. Behöver man göra ändringar är det ju bara att skriva nytt brev.

I många filmer så skriver dom brev till sina barn, syskon, föräldrar, vänner för att tala om hur mycket de älskar dom. Jag tycker det är en väldigt fin gest och jag det är något som jag själv kommer att göra. Självklart är det viktigt att berätta det när man fortfarande lever men när det är som jobbigast för de som håller dig kär när du inte finns längre så är det ändå en liten tröst att plocka fram brevet och läsa det. Få se din handstil, höra din röst (vilket jag hoppas och tror att man gör inombords).

Jag vet med mig att jag inte säger det tillräckligt ofta men jag älskar min familj och mina vänner, ni betyder allt för mig och jag kommer alltid att finnas här för er. Även den dagen jag inte längre kan krama om dig eller skratta med (och ibland åt *ler*) dig. Jag kommer alltid finnas vid din sida vad du än gör i livet och jag kommer alltid att stötta dig, stå bakom dig och ge dig en knuff i rätt riktning när jag märker att du är på väg åt fel håll.

Tack för all omtanke jag fått den senaste veckan. Det har värmt enormt mycket, mer än ni någonsin kan förstå. Jag hoppas att jag någon gång kan ge er samma omtanke som ni gett mig.

Förutom att jag har enormt svårt att sova på nätterna så går det rätt ok. Sover oroligt växlande med väldigt tungt för att helt plötsligt vakna och inte riktigt veta var jag är i några sekunder. Efter det är det enormt svårt att somna om. Det blir inte många timmar varje natt men jag klarar mig rätt bra ändå. Så länge det är minst 5 timmar så går det nog.

Träningen flyter på rätt bra. Gjorde sista dagen idag. Eller sista dagen i grupp nu är det helt upp till var och en att ta sig dit och träna.

Har fixat ihop minst 7 personer som ska gå Vår Ruset med mig 20 Maj. Det ska bli super kul!!! Ser fram emot det jätte mycket. Nu ska jag bara få ihop ytterligare 5 personer så att vi blir två lag som ska anmälas men det bör inte vara några problem. Alla var inte där idag tyvärr så dom andra ska jag prata med när jag ser dom. Förhoppningsvis någon dag till veckan.

Har fått praktikplats på Attendo Care i Karlstad. Ska bli intressant faktiskt. Jag vet inte så mycket ännu då jag bara pratat med Åsa (Cooper) på telefon än så länge men jag ska få följa med en tjej så får vi se hur det funkar med kroppen och vad som ska göras. Som jag förstått det så är det inom äldreomsorgen och framförallt hemtjänsten som jag ska vara så det tror jag ska passa mig. Hoppas bara inte att det blir för jobbigt rent emotionellt bara. Det visar sig liksom. Ska inte börja riktigt än. Måste få papper från AMS först som ska skrivas på och godkännas av facket – lycka till liksom, dom verkar ju ha något emot mig tycker jag.

Nu ska jag äta glass och se om det är något bra på TV.

Jag har försökt skriva något nu ganska länge men jag får inte fram några ord – det är liksom bara tomt just nu. Fast samtidigt så är det så himla mycket som jag vill få ut. Antar att jag börjar från början.

Förra veckan blev mormor inlagd på Lintjärn igen då hon var väldigt orolig på nätterna och larmade väldigt mycket (hemtjänsten fick göra många turer till henne och ofta visste hon inte om att hon hade larmat). För att hon skulle känna sig lite tryggare ordnades det en plats på Lintjärn och allt verkade vara bra eller åtminstone bättre. Hon var väldigt förvirrad och visste inte riktigt om hon var hemma hos sig, på Lintjärn eller sjukhuset. I övrigt så mådde hon okej. Andfådd och hjärtat jobbade väldigt på henne vilket det gjort under en längre period, hjärtflimmer hade konstaterats senast på sjukhuset.

I onsdags så var pappa upp till henne en snabb sväng efter att vi hade varit och handlat (då jag är sjuk och inte haft någon ork till något så har jag varit hos mamma o pappa hela veckan). Sköterskan frågade pappa om mormor brukar vara röd på armen ibland och det brukar hon inte vara. Blåmärken får hon ju bara att man tittar på henne typ men inte att hon blir röd. Pappa åkte hem efter en kort stund och han hade knappt kommit innanför dörren förän sköterskan ringde och sa att dom inte kunde få tag på läkaren så de hade beslutat att skicka henne till akuten. En ambulans var på väg. Vi ringde till morbror J som åkte upp till Lintjärn på en gång och följde sen med till sjukhuset. Läkaren där sa att det kunde vara allt från en reaktion på all medicin, en infektion, rosfeber. Prover togs och hon blev flyttad till MAVA (hjärtavdelningen för akutpatienter). På Torsdag morgon ringde mamma till avdelningen och fick veta att det var rosfeber hon hade. Antibiotika hade sätts in och de var positiva till en förbättring. När mormor kom till Lintjärn så fick hon ett sår på handleden och det blev omlagt men om det blev tvättat och skött ordentligt efter det vet jag inte. Antagligen var det där ifrån som rosfebern kom.

På torsdags eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att mamma skulle lämna blodprov och jag skulle hem till mig. Eftersom jag haft jätte ont i halsen och är genom förkyld så följde jag aldrig med och hälsade på mormor. Pappa skjutsade hem mig och sen gick dom och hälsade på mormor innan de åkte hem igen. Förutom att hon var förvirrade så verkade hon må ganska bra trots allt. Hon hade tittat på mamma o pappa som om hon inte kände igen dom först och hon var väldigt misstänksam mot personalen men allt det gick över efter en liten stund.

Igår morse så vaknade jag runt halv nio tror jag. Låg och drog mig lite men så ringde det på dörren. Visste inte riktigt om jag skulle öppna eller inte men visste ju samtidigt att jag var tvungen att åtminstone kolla vem det var. Utanför stod pappa. Redan då visste jag att något hade hänt eftersom jag visste att han skulle jobba hemifrån under dagen. När jag så öppnade dörren så berättade han att mormor hade dött på morgonen…………………

Just nu känns allt bara så fruktansvärt tomt. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Även om jag vet att morbror B har sagt upp telefon, tv och allt sånt och pappa har sagt upp prenumerationer, jag har berättat för folk vad som hänt, jag har sagt orden: ”Mormor är borta, hon finns inte längre” så känns allt som om det vore än dröm alltihop. En rädsla för när allt ska hinna ikapp mig infinner sig ständigt.

På något sätt så kan jag ändå känna tröst i att hon inte kände någon smärta när det hände, att hon är återförenad med morfar och att det trots allt var det bästa för henne med tanke på att hon var som hon var i slutet. Jag har alltid stått mormor nära och framförallt efter att morfar gick bort för 14 år sen (i oktober). Saknaden är och kommer alltid att vara enorm och jag önskar att jag hade sagt till henne att jag älskar henne även om jag vet att hon visste det.

Trots allt som hände igår så var jag med mitt gym-gäng och bowlade på eftermiddagen. Skönt att göra något annat, får annat att tänka på i någon timma. Det gick rätt bra också, kom fyra och fick en grön/vit t-shirt. Ser ut som en ÖDIK tröja dock så står det RIV på den.

Nu ska jag pyssla lite tror jag – efter en kopp kaffe och lite Otrivin i näsan.

Egentligen så borde jag antingen laga mat eller äta mat just nu men jag har ingen aning om vad jag vill ha och inte känner jag någon större lust att laga mat heller. Svårt det här med mat över huvudtaget tycker jag. Jag har mat i frysen men det gäller ju att komma ihåg att ta upp mat på morgonen också så att det hinner tina ordentligt. Nu glömde jag bort det i morse och när jag kom hem. Jag kan ju inte skylla på någon annan än mig själv det vet jag men vad fan!!!! Är himla sugen på en Grilled Chicken Subway dock men inte tänker jag åka in till stan bara för den sakens skull inte. Vill även gå på bio – har inte varit det sen i somras när jag såg Harry Potter med kusin och syster. Kanske gör det till veckan efter jag fått lite pengar som tröst efter att ha betalat alla jävla räkningar som har lagts på hög den här månaden, om jag nu har några pengar kvar överhuvudtaget vill säga. Grymt mycket som ska betalas den här månaden och allt p g a Handels som har varit så underbart snälla med att ge mig inte mindre än 3 räkningar den här månaden. Tror dom att man är gjord av pengar när man är arbetslös tro??? Det är visserligen inga stora summor om man ser dom enskilt men sammanlagt så blir det ju en del PLUS att jag ska betala medlemsavgift till dom utöver de andra. Icke tycka om!!!!! Sen har jag ju alla andra räkningarna också on top of that så att säga…..

Tänkte på Handels när jag tränade idag och boxades lite. Min partner, Lisbeth, fick ont i handen för jag tog i *hihi* Var ju inte meningen precis men det var riktigt skönt att slå ut lite ilska måste jag säga. Det ska bli en mycket intressant månad, Mars. På någon underligt sätt ska det väl gå ihop men jag vet inte riktigt hur. Blir väl till att pendla från Fif med pappa kanske för att spara lite på maten eller nåt. Vill inte det men har man inget annat val så får man göra det man måste. Återstår att se antar jag. Håller tummarna för att det ska funka i alla fall.

I helgen blir det väldans lugnt. Pappa frågade om jag ville hjälpa till på Fårfesten i Kil imorgon men även om det skulle vara kul och så där så vet jag inte riktigt hur länge jag skulle orka vara där med tanke på min ull allergi. Kanske skulle ha gått ett tag men bara genom att vistas hos min farbror och hans fru i en timma så känner jag av allergin (och då har dom ändå fåren i lagårn men material inne i huset plus en katt, eller om det är två….). Så pappa får åka dit själv och hjälpa till så är jag hemma hos mig och slappar på soffan istället Skulle behöva in till stan en sväng och inskaffa en ordentlig BH då jag på något sätt lyckats tappa bort min svart och den vita är näst intill färdig att skrotas. Fast det ska ju bli oväder här imorgon sägs det och då vet i sjutton om jag har någon större lust att gå ut. Får se hur det är när jag vaknar och om jag orkar gå ut. Har varit väldigt sliten den här veckan dels av träningen och dels av att det är den tiden i månaden. Skönt med helg nu med andra ord. Måste komma ihåg att tvätta tränings kläderna också.

Bjussar på en skön Äppelknyckarjazz