Ha näsdukarna redo för detta är en snyftare - vare sig ni gillar Beyoncé eller inte man kan inte stoppa tårarna

Den här helgen har varit helt super stressig, omtumlande och trist men ändå rolig på något sätt. Det började i Fredags då mormor åkte in till sjukhuset igen. Hon mår bra och så där men hon har varit knepig i magen en längre tid, egentligen sen hon kom hem från sjukhuset tidigare i somras. Efter varje måltid så måste hon på toaletten och det tar ju sin lilla tid, hon är ju ändå snart 90. Det är inte alltid att hon hinner dit i tid och då måste hon larma hemtjänst så dom kommer o hjälper henne. Hon har inte haft någon ork eller kraft att göra något alls den här veckan. Varit blek, trött och hört super illa. Hon sov i stort sett hela Onsdag och Torsdag så på Fredag så sa sköterskan att dom skulle köra ner henne till sjukhuset, vilket dom gjorde. Dom lovade att dom skulle höra av sig till mamma när dom åkte in så att pappa eller jag kunde möta upp dom vid sjukhuset. Ingen ringde!! Till slut fick mamma ringa chefen deras, sköterskan som tog beslutet att skicka iväg mormor, på kommun huset och hon bad visserligen om ursäkt att dom inte hade ringt MEN det hade då gått säkert närmare 2 timmar från det att dom åkt in till att mamma fick veta det. Mamma satt ju hemma och jagade upp sig för att dom aldrig hörde av sig och ingen svarade hos mormor.

Mormor blev kvar på infektionskliniken över helgen och förhoppningsvis en bit in i veckan så att dom kan få bukt med vad det är för fel på magen när hon inte får behålla något alls. Får se vad provsvaren visar imorgon. Ska åka dit efter lunch och hälsa på henne. Hoppas att hörseln är tillbaka då så man kan prata med henne som normalt. Hon hade i alla fall sett piggare ut idag än i Lördags enligt kusin fru A.

Efter att vi hade besökt mormor igår, Lördag, åkte vi till Stockholm. Pappa skulle hjälpa min syster med trådlöst nätverk och telefoni men det gick inte riktigt som dom tänkt sig. På vägen till Stockholm så någonstans mellan Hummelsta och Enköping så var det en bilolycka. Verkade inte som om det var några allvarligare personskador utan det var mest bilarna som tog stryk där. Det var hur som helst lite obehagligt att se för det måste ha varit en rejäl smäll.

Mellan Bålsta och Bro så tog det stopp i trafiken och det var en massa bilar som kört åt sidan i båda färdriktningarna och i den norrgående (vårat motsatta håll) var det stopp i någon kilometer. Där hade det skett en ännu värre bilolycka. Även denna gången var det två bilar inblandade, varav i den ena fanns det två små barn i 2-års åldern som fick väldigt lindriga skador. Tycker ni ska läsa artiklen för att få veta mer om vad som hände. Det är helt sanslöst att någon kan vara så idiotiskt korkad att köra på det sättet när det finns barn med i bilen – fy fan alltså!!!!! Mannen som körde bilen med barnen i, deras far, låg på gräsplättan mellan vägräckena och fick hjärtmassage när vi åkte förbi och jag såg hans kropp men det var liksom lönlöst. Man såg det direkt. Han var super blek och så som det såg ut så förstod man ju att det inte kunde ha gått bra alls. Det var super läskigt och jag hade svårt för att sova i natt måste jag erkänna. Varje gång jag blundade så såg jag kroppen som låg där helt livlös och blek.

För att fortsätta resan mot Stockholm så kom vi till infarten mot Sundbyberg innan vi såg nästa polispådrag. Där var det två eller tre polis bilar som hade stoppat en stadsjeep. Minst en person satt i en av polisbilarna och någon höll på att bli arresterad och få handfängsle på sig när vi åkte förbi. Ingen aning om vad det handlade om dock. Säkert något rån eller nåt annat idiotiskt.

Sista olyckan vi såg var en liten liten liten krock vid ett trafikljus. Som jag sa till min syster: första bilen kom inte iväg med det gjorde den bakom. Den verkade dock lösas på plats utan polis eller ambulans. Där var olyckorna slut för dagen men herregud vilken resa det var.

Idag Söndag var det final mellan Stockholm Mean Machine och Carlstad Crusaders. I år var det ju verkligen Carlstads tur att vinna det där efterlängtade guldet men det gick fasen inte i år heller. Så jädrans tråkigt!!!! Det riktigt riktigt kändes förjävligt i år. Det har det ju självklart gjort tidigare år också men just i år sved det än värre. Jocke, min kusin, gjorde en super insats som alltid och fick i slutet av matchen en rejäl tackling i ryggen. Efter lite rullande på gräsmattan fick han hjälp av planen, lite massage och stretching så var han tillbaka på plan igen. Det faktum att han haltade som attans och knappt kunde röra sig spelade liksom ingen roll. Han är en Holm och vi är enormt envisa av oss!!! Men det blev ett spel, en tackling och sen gick han av planen och fick se sitt älskade Crusaders jämna till siffrorna med den sista touchdownen från sidlinjen. Matchen slutade 20-24 till Stockholm och Jocke satte symboliskt punkt för denna säsongen, kanske för karriären men det beslutet har han inte tagit ännu, med att ställa skorna mitt på planen och halta ut med silvermedaljen runt halsen och tårar i ögonen.

Symbolisk avslutning

På vardagarna är jag inte ska iväg någonstans så brukar jag slöa framför TV’n i ett par timmar innan jag får tummen ur och gör nåt över huvudtaget. Ett av programmen jag brukar titta på är The Ellen Degeneress Show och idag var det Mors Dag firande där. Ellen visade hemma videos på söta barn som gör roliga saker. De två följande videorna visade hon och dom är bara för underbara för att inte dela med sig. Jag skrattade så jag grät åt den rockringande lilla killen

Och när ni har tittat på dom så tycker jag att ni ska kila iväg till Heja Abbe och kolla in hans moves – så himla stört skön!!! När ni ändå är där och kanske aldrig varit där förut så tycker jag att ni ska stanna där ett tag och läsa lite för det är en helt fantastisk blogg på alla sätt och vis.

I LOVE!!!!

Det är väl så det känns måste jag säga. Var ut och gick med kusin V nu ikväll. Vi gick en timma och även om det inte gick speciellt fort så var det alltid en början. Det kommer att ta ett tag innan jag känner att jag klarar av att ”power walka” som ju faktiskt är det bästa sättet att bränna kalorier och allt vad det heter. Och så fort jag kommer in i det hela så åker stavarna med också. Dom står ju i hallen och bara väntar på att få luftas. Stackarna har inte fått friskluft på år och dar.

Imorgon blir det vila och på Onsdag kväll är det dags igen Ser redan nu fram emot det. Skönt att äntligen få någon med mig ut och gå faktiskt. Det har alltid varit annat som hela tiden kommit iväg tycker jag när jag vill ut och gå. Bra att kusin V är med på noterna och hakar på, tack för det!! Känns så mycket lättare att ge mig ut när jag har någon med mig och jag måste komma ihåg att säga till henne (om hon nu inte läser det här innan jag hinner säga det) att hon får tvinga ut mig även om jag absolut inte orkar, vill eller vilken annan ursäkt jag än må ha.

Efter att jag lade om min kost till vegetariskt så har jag inte riktigt känt mig som mig själv. Jag vet att jag inte får i mig all näring som jag borde, det är liksom något som saknas jag kan bara inte komma på vad det är. Har känt mig hängig, trött, seg, orkeslös. Lite som att jag gått runt i en bubbla utan syre tillförsel om någon nu skulle veta hur det känns. Ringde därför till reumatologen förra veckan och frågade om jag kunde gå iväg och ta prover redan denna veckan istället för i Oktober som det var tänkt. Min misstanke var järnbrist vilket jag haft förut och då kändes det något liknande som det gjort på sista tiden. Får provsvaren senare i veckan så vi får se vad dom säger då. Det kanske inte är något alls men då vet jag åtminstone att jag inte behöver käka järntabletter för det tycker jag inte om alls.

Ska träffa mig dietist på Onsdag så jag ska prata med henne om det. Har skrivit ner lite saker som jag ska ta upp angående min nya kost. Vet ju rätt lite om det ändå även om jag vet en del. Finns ju väldigt mycket att läsa om det på nätet och jag har läst i en kokbok med enbart vegetariska recept så där har jag lärt mig en hel del.
Jag skulle väldigt gärna vilja gå en matlagnings kurs i Vegetarisk matlagning men det är så dyrt tyvärr.

Sen så har jag funderat en hel del om vissa saker den senaste tiden men det tar vi en annan gång kanske…..Nu ska jag mail Terese

I kanske en veckas tid nu så har jag börjat att läsa Vimmelmammans blogg. Det är Lotta Grey, vimmel reporter på Se & Hör, gift med Threst och mamma till Lennox. Maj 2008 fick Lotta beskedet att hon har tjocktarmscancer. Hon opererades och genomgick cellgiftsbehandling i sex månader. Läkarna upptäckte att cancern spridit sig till levern och i mars 2009 var det en ny operation.

Jag måste säga att det är inspirerande för mig att läsa bloggar som Lottas. I ett av hennes senaste inlägg skrev hon om J, en tjej som, precis som Lotta, har drabbats av tjocktarmscancer men även bukspottkörtelcancer. Lotta besökte J på SÖS i Stockholm. J berättade att hon kanske bara har månader kvar.

Just om orden, bara månader kvar, gör så otroligt ont att höra. Jag har själv hört dom och även då handlade det om cancer; leukemi och ryggmärgscancer. Det är svårt för man vet aldrig riktigt hur man ska reagera eller vad man ska säga. Vad man än gör eller säger så försvinner ju inte sjukdomen, livet blir inte lättare och även om man lyckas säga något och får ett leende eller ett tack tillbaka så finns ju fortfarande vetskapen om att cancern fortfarande finns kvar. När jag fick höra orden så fanns det inte mycket jag kunde göra. Jag satt här i Karlstad och min kompis fanns i Michigan. Allt jag ville var att krama om och berätta hur älskad hon var. Att jag aldrig skulle glömma bort henne, alltid bära med henne var jag än är, att hon skulle lämna ett stort tomrum efter sig, att jag var otroligt lyckligt lottat som fått lära känna henne och fått ha tagit del av nästan 10 år av hennes liv.

Tomrummet är stort och det går inte en enda dag utan att jag tänker på Laura, hennes man och deras tre barn. Jag tänker ofta på hur dom har det och framförallt hur barnen mår. Dessvärre har jag ingen kontakt med maken, känner honom inte alls och har bara träffat honom en gång.

Att bara finnas till och lyssna, stötta och trösta är nog det enda man kan göra vid sådana här tillfällen. Sjukdomen är inget man kan göra åt men att få någon att le, skratta och glömma allt det tråkiga för en stund kan alla göra. Om du har någon i din närhet som du vet skulle behöva just detta; tveka inte!! Åk dit och bara umgås en stund.

Puss och kram på er alla goa

Detta är enligt Räddningsverkets hemsida

Hörde ni också signalen idag vid 15.00? Även om jag VET att signalen kommer första helgfria måndagen i September så hoppar jag till varje gång i alla fall. Disskuterade det hela med min käre far på msn och jag började googla om detta. Pappa påstod att det var första måndagen varje månad medan jag sa att det bara var första måndagen i Mars och September. När jag googlade fick jag fram detta svar via wikipedia Signalen Viktigt meddelande testas fyra gånger per år, första helgfria måndagen i mars, juni, september och december, klockan 15.00.

Jag hör signalen bara i Mars och September – hur ofta hör ni den?

Har haft små äckliga envisa banan flugor här hemma ett tag och inte riktigt förstått var dom kommit från. Jag har ingen mat eller frukt som legat framme som kan ha varit orsaken. Det skulle kunna vara mina vissna blommor i köksfönstret förstås så dom slängde jag idag. När jag skulle sätta mig vid datorn så hade jag ett papper som låg o skräpade och skulle slänga det i papperskorgen. DÄR hade vi källan till ohyran!! Kom på att det förmodligen låg ett gammalt bananskal och äppelskrutt där i. När jag drog ut korgen så var det som om ett stort svart moln som attackerade mig – fy fasen vad det var äckligt!!!!!!!!!!

Påsen är nu slängd, de flesta flugor är borta (dödade dom med radar sprej *hihi*) så nu måste jag bara ha tåla mod nog att få bort resten också. Ättika och diskmedel funkar ju men jag kände inte för att köpa ättika förut. Det blir bara stående ju och det känns som bortkastade pengar. Det borde finnas pytte flaskor med ättika eller vinäger (som också funkar bra) för såna här tillfällen. Men men tålamod får det bli och en massa radar – funkar det med

Just nu äter jag plommon. Tömde nästan mamma o pappas plommon träd igår när jag var där Fick mig säkert en halv liter och tänkte väl inte på att jag skulle behöva äta upp alla också. Man blir ju lätt lite lös i magen av plommon då Så om du bor i närheten och vill ha några plommon – hojta så är det bara att komma o hämta dig en påse Ring först så att jag vet att du kommer dock.

Imorgon ska jag till Lernia, sista veckan där. Tänk att det redan gått 6 veckor sen jag började. Tiden går fort när man har kul eller något sånt. Inte ett enda jobb har jag sökt under denna tiden men å andra sidan så finns det inga jobb att söka heller tycker jag. I alla fall inte något som passar mig men men det  blir nog bra i slut ändan ändå.

Bifogar bild på min fleecejacka som jag köpte på Oxhälja. Plus att ni får se min nya frisyr som jag skaffade för någon vecka sedan.

Igår var jag med Jessica, hennes mamma och moster till Oxhälja. Det var helt ok i början för det var lite mindre folk då. Klockan var väl runt 11.00 eller nåt sånt när vi kom dit. Det duggregnade mest hela tiden tycker jag men det är ju ingen idé att gå med paraply på ett sånt ställe. Jag försökte men det var ingen idé så det lade jag ner och drog upp luvan på min tröja istället

Hade inte så mycket pengar med mig men köpte en röd/svart fleecejacka, två DVD-filmer och kokosbollar till mamma och pappa. Hittade supersöta tröjor och byxor för småttingar. Det finns ju smått i närheten som det skulle passa till så blir det Arvika marten och dom finns där så kanske jag slår till *hihi*

Var kanon trött efter att ha spenderat ett x antal timmar i Filipstad. Tittade på Annie efter jag ätit mat och sen gick jagoch lade mig vid 23. Vaknade strax före 10 imorse efter att ha sovit som en stock hela natten. Var upp på toan och gick o lade mig i en timma till innan jag kände mig utsövd och redo att ta mig an Söndagen

Åkte till Forshaga och ett besök hos mormor och middag hos föräldrarna. Fick fisksoppa där *mums mums mums* En av mina favoriter

Men nu är jag hemma igen. Har precis pratat med min syster och fått hela deras New York weekend återberättad för mig Lite smått avis på att dom varit där och det blev ju inte bättre när hon sa att dom varit på Dunkin Donuts. Jag som ÄLSKAR Dunkin Donuts!!!! Och syrran vet ju det också så hon hade allt kommenterat det för J när dom var där *fniss* Så nu vill jag dit igen. Inte bara för att äta DD förstås men bara att få åka tid och inte vara så turistig som jag var sist. Bete mig mer som en New Yorker liksom Skulle vara så coolt och se både musikal, hockey och baseball där. Eller basket

Snipp snapp snut nu var sagan slut

Tack mina goa vänner för att ni finns och står bakom mig. Jag kommer förmodligen skriva fler såna inlägg för det är inte roligt just nu. Alls………

Puss o kram på er alla!!