Ja både jag och mormor är på bättringsvägen. Jag känner mig mindre panikslagen och trycket över bröstet har lättat enormt. För tillfället känns det som om jag har kontroll över andningen och det som återstår är ”sockerdricka”-känslan i bröstkorgen (det är lite bubbligt, kallt och jag rapar väldigt *hihihi*). Idag var jag till gymet men jag deltog inte. Satt och tittade på då det var gruppträning och pratade med Lotta efteråt. Vi ska träffas igen på Torsdag för uppföljning av praktik och grejs så imorgon eller Onsdag så måste jag in till stan och kolla eventuella praktikplatser. Tänkte fråga på Panduro, biblioteket (dit jag skulle idag och lämna tillbaka en bok – fan) och kanske Ljuva Änglar, det trista är att det är så trångt där så jag tror inte att det går men det är en sista utväg. Ska även kolla Turistunformationen tror jag bestämt. Något måste jag ju komma med på Torsdag Får fixa några innan träningen på Onsdag kanske då jag förmodligen ska med pappa och hälsa på mormor imorgon.

Mamma och pappa hälsade på henne igår. Jag valde att inte följa med. Kände att jag inte orkade det och det var helt ok sa mamma. Dom tyckte att hon såg mycket piggare ut och hon var inte alls så vilsen som i förrgår. Hon visste också vart hon var vilket hon inte visste på lördagen. Hon var också helt införstådd med att hon skulle få stanna där ett par dagar tills hon blev bra och att hon hade varit väldigt dålig. ”Vatten i lungorna kan man ju dö av!” hade hon sagt tydligen och det kan man ju absolut göra.
Känns skönt att hon ändå är klar med vad som var fel på henne, att hon vet vart hon är och att hon inte får åka hem än. I lördags så var hon väldigt snurrig och visste inte något. Hon trodde ju att hon var hemma hos sig och att någon stod utanför hennes rum och lyfte på en hatt. I själva verket var det en lyftanordning som sköterskorna har för att flytta patienterna från en säng till en annan.

Idag har morbror varit till mormor och han har inte sett henne sen i Torsdags så han var positivt överraskad att hon såg så pass pigg ut och med idag. Alla framsteg är en enorm lättnad och det är nästan så att jag ser fram emot att hälsa på henne imorgon. Det kommer självklart att vara jobbigt men det är bra att pappa är med. Jag tror inte att jag skulle klara av att åka dit ensam. Risken för ett sammanbrott vore nog rätt stor om jag gjorde det. Inget jag vill utsätta vare sig mig eller mormor för.

Jag försöker att inte tänka så mycket utan sysselsätta mig med något hela tiden nu när jag är ensam hemma hos mig. Allt finns ju i bakhuvudet hela tiden men samtidigt så vet jag också att det kommer det att göra under en längre tid nu. Jag har funderat en hel del på vad det var som orsakde det här; panikångesten. Jag tror att allt bara kom ikapp mig och slog till rejält och att allt med mormor var den utlösande faktorn. Jag tror inte att jag riktigt har bearbetat morfars bortgång ännu och det var 14 år sen. Jag VET att jag inte har insett att Laura är borta och allt som hände med mamma i julas, alla turer med mormor det senaste året, alla pengaproblem som jag har haft och det faktum att jag numera tränar fem dagar i veckan. Till slut sa väl kroppen ifrån och det rejält. Jag har heller inte bearbetat farmors, farfars och fasters bortgångar.

I slutändan så kommer det att bli bra det vet jag men vägen dit känns väldigt lång just nu. Men å andra sidan så går jag inte den vägen ensam utan jag har min familj och mina vänner med mig. Tack så otroligt mycket för allt stöd!! Det värmer fantastiskt mycket!!