Den här helgen har varit helt super stressig, omtumlande och trist men ändå rolig på något sätt. Det började i Fredags då mormor åkte in till sjukhuset igen. Hon mår bra och så där men hon har varit knepig i magen en längre tid, egentligen sen hon kom hem från sjukhuset tidigare i somras. Efter varje måltid så måste hon på toaletten och det tar ju sin lilla tid, hon är ju ändå snart 90. Det är inte alltid att hon hinner dit i tid och då måste hon larma hemtjänst så dom kommer o hjälper henne. Hon har inte haft någon ork eller kraft att göra något alls den här veckan. Varit blek, trött och hört super illa. Hon sov i stort sett hela Onsdag och Torsdag så på Fredag så sa sköterskan att dom skulle köra ner henne till sjukhuset, vilket dom gjorde. Dom lovade att dom skulle höra av sig till mamma när dom åkte in så att pappa eller jag kunde möta upp dom vid sjukhuset. Ingen ringde!! Till slut fick mamma ringa chefen deras, sköterskan som tog beslutet att skicka iväg mormor, på kommun huset och hon bad visserligen om ursäkt att dom inte hade ringt MEN det hade då gått säkert närmare 2 timmar från det att dom åkt in till att mamma fick veta det. Mamma satt ju hemma och jagade upp sig för att dom aldrig hörde av sig och ingen svarade hos mormor.
Mormor blev kvar på infektionskliniken över helgen och förhoppningsvis en bit in i veckan så att dom kan få bukt med vad det är för fel på magen när hon inte får behålla något alls. Får se vad provsvaren visar imorgon. Ska åka dit efter lunch och hälsa på henne. Hoppas att hörseln är tillbaka då så man kan prata med henne som normalt. Hon hade i alla fall sett piggare ut idag än i Lördags enligt kusin fru A.
Efter att vi hade besökt mormor igår, Lördag, åkte vi till Stockholm. Pappa skulle hjälpa min syster med trådlöst nätverk och telefoni men det gick inte riktigt som dom tänkt sig. På vägen till Stockholm så någonstans mellan Hummelsta och Enköping så var det en bilolycka. Verkade inte som om det var några allvarligare personskador utan det var mest bilarna som tog stryk där. Det var hur som helst lite obehagligt att se för det måste ha varit en rejäl smäll.
Mellan Bålsta och Bro så tog det stopp i trafiken och det var en massa bilar som kört åt sidan i båda färdriktningarna och i den norrgående (vårat motsatta håll) var det stopp i någon kilometer. Där hade det skett en ännu värre bilolycka. Även denna gången var det två bilar inblandade, varav i den ena fanns det två små barn i 2-års åldern som fick väldigt lindriga skador. Tycker ni ska läsa artiklen för att få veta mer om vad som hände. Det är helt sanslöst att någon kan vara så idiotiskt korkad att köra på det sättet när det finns barn med i bilen – fy fan alltså!!!!! Mannen som körde bilen med barnen i, deras far, låg på gräsplättan mellan vägräckena och fick hjärtmassage när vi åkte förbi och jag såg hans kropp men det var liksom lönlöst. Man såg det direkt. Han var super blek och så som det såg ut så förstod man ju att det inte kunde ha gått bra alls. Det var super läskigt och jag hade svårt för att sova i natt måste jag erkänna. Varje gång jag blundade så såg jag kroppen som låg där helt livlös och blek.
För att fortsätta resan mot Stockholm så kom vi till infarten mot Sundbyberg innan vi såg nästa polispådrag. Där var det två eller tre polis bilar som hade stoppat en stadsjeep. Minst en person satt i en av polisbilarna och någon höll på att bli arresterad och få handfängsle på sig när vi åkte förbi. Ingen aning om vad det handlade om dock. Säkert något rån eller nåt annat idiotiskt.
Sista olyckan vi såg var en liten liten liten krock vid ett trafikljus. Som jag sa till min syster: första bilen kom inte iväg med det gjorde den bakom. Den verkade dock lösas på plats utan polis eller ambulans. Där var olyckorna slut för dagen men herregud vilken resa det var.
Idag Söndag var det final mellan Stockholm Mean Machine och Carlstad Crusaders. I år var det ju verkligen Carlstads tur att vinna det där efterlängtade guldet men det gick fasen inte i år heller. Så jädrans tråkigt!!!! Det riktigt riktigt kändes förjävligt i år. Det har det ju självklart gjort tidigare år också men just i år sved det än värre. Jocke, min kusin, gjorde en super insats som alltid och fick i slutet av matchen en rejäl tackling i ryggen. Efter lite rullande på gräsmattan fick han hjälp av planen, lite massage och stretching så var han tillbaka på plan igen. Det faktum att han haltade som attans och knappt kunde röra sig spelade liksom ingen roll. Han är en Holm och vi är enormt envisa av oss!!! Men det blev ett spel, en tackling och sen gick han av planen och fick se sitt älskade Crusaders jämna till siffrorna med den sista touchdownen från sidlinjen. Matchen slutade 20-24 till Stockholm och Jocke satte symboliskt punkt för denna säsongen, kanske för karriären men det beslutet har han inte tagit ännu, med att ställa skorna mitt på planen och halta ut med silvermedaljen runt halsen och tårar i ögonen.
Symbolisk avslutning
