Jag har försökt skriva något nu ganska länge men jag får inte fram några ord – det är liksom bara tomt just nu. Fast samtidigt så är det så himla mycket som jag vill få ut. Antar att jag börjar från början.

Förra veckan blev mormor inlagd på Lintjärn igen då hon var väldigt orolig på nätterna och larmade väldigt mycket (hemtjänsten fick göra många turer till henne och ofta visste hon inte om att hon hade larmat). För att hon skulle känna sig lite tryggare ordnades det en plats på Lintjärn och allt verkade vara bra eller åtminstone bättre. Hon var väldigt förvirrad och visste inte riktigt om hon var hemma hos sig, på Lintjärn eller sjukhuset. I övrigt så mådde hon okej. Andfådd och hjärtat jobbade väldigt på henne vilket det gjort under en längre period, hjärtflimmer hade konstaterats senast på sjukhuset.

I onsdags så var pappa upp till henne en snabb sväng efter att vi hade varit och handlat (då jag är sjuk och inte haft någon ork till något så har jag varit hos mamma o pappa hela veckan). Sköterskan frågade pappa om mormor brukar vara röd på armen ibland och det brukar hon inte vara. Blåmärken får hon ju bara att man tittar på henne typ men inte att hon blir röd. Pappa åkte hem efter en kort stund och han hade knappt kommit innanför dörren förän sköterskan ringde och sa att dom inte kunde få tag på läkaren så de hade beslutat att skicka henne till akuten. En ambulans var på väg. Vi ringde till morbror J som åkte upp till Lintjärn på en gång och följde sen med till sjukhuset. Läkaren där sa att det kunde vara allt från en reaktion på all medicin, en infektion, rosfeber. Prover togs och hon blev flyttad till MAVA (hjärtavdelningen för akutpatienter). På Torsdag morgon ringde mamma till avdelningen och fick veta att det var rosfeber hon hade. Antibiotika hade sätts in och de var positiva till en förbättring. När mormor kom till Lintjärn så fick hon ett sår på handleden och det blev omlagt men om det blev tvättat och skött ordentligt efter det vet jag inte. Antagligen var det där ifrån som rosfebern kom.

På torsdags eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att mamma skulle lämna blodprov och jag skulle hem till mig. Eftersom jag haft jätte ont i halsen och är genom förkyld så följde jag aldrig med och hälsade på mormor. Pappa skjutsade hem mig och sen gick dom och hälsade på mormor innan de åkte hem igen. Förutom att hon var förvirrade så verkade hon må ganska bra trots allt. Hon hade tittat på mamma o pappa som om hon inte kände igen dom först och hon var väldigt misstänksam mot personalen men allt det gick över efter en liten stund.

Igår morse så vaknade jag runt halv nio tror jag. Låg och drog mig lite men så ringde det på dörren. Visste inte riktigt om jag skulle öppna eller inte men visste ju samtidigt att jag var tvungen att åtminstone kolla vem det var. Utanför stod pappa. Redan då visste jag att något hade hänt eftersom jag visste att han skulle jobba hemifrån under dagen. När jag så öppnade dörren så berättade han att mormor hade dött på morgonen…………………

Just nu känns allt bara så fruktansvärt tomt. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Även om jag vet att morbror B har sagt upp telefon, tv och allt sånt och pappa har sagt upp prenumerationer, jag har berättat för folk vad som hänt, jag har sagt orden: ”Mormor är borta, hon finns inte längre” så känns allt som om det vore än dröm alltihop. En rädsla för när allt ska hinna ikapp mig infinner sig ständigt.

På något sätt så kan jag ändå känna tröst i att hon inte kände någon smärta när det hände, att hon är återförenad med morfar och att det trots allt var det bästa för henne med tanke på att hon var som hon var i slutet. Jag har alltid stått mormor nära och framförallt efter att morfar gick bort för 14 år sen (i oktober). Saknaden är och kommer alltid att vara enorm och jag önskar att jag hade sagt till henne att jag älskar henne även om jag vet att hon visste det.

Trots allt som hände igår så var jag med mitt gym-gäng och bowlade på eftermiddagen. Skönt att göra något annat, får annat att tänka på i någon timma. Det gick rätt bra också, kom fyra och fick en grön/vit t-shirt. Ser ut som en ÖDIK tröja dock så står det RIV på den.

Nu ska jag pyssla lite tror jag – efter en kopp kaffe och lite Otrivin i näsan.

Känner enbart enorm kärlek för min nya mobil kan jag lova Den är helt underbar men samtidigt väldigt farlig då jag kan komma åt Facebook som ni säkert har märkt :-p Fast jag kan ju också välja att inte surfa på den också förstås men det är ju inget skoj *haha*

Träningen flyter på och det är fortfarande skoj. I Fredags hade vi yoga och även om det inte var mycket vi gjorde så kan jag säga att det var nog det värsta jag varit med om någonsin!!!! Fan vad ont i armarna och över kroppen jag haft hela helgen. Planen var att försöka plocka lite i sovrummet och få någon som när ordning här inne men det gick ju inte alls. Fick knappt på mig kläderna liksom. Som tur var kändes det  bättre på Söndagen så jag kunde duscha o tvätt håret, tack o lov.

Idag har jag haft besök av Johan från Folksam. Han var hit och pratade lite om pensionssparningar och vad det orangea kuvertet betyder och innehåller. Jag kan ju inget sånt där alls och även om jag inte är någon expert nu heller så förstår jag åtminstone vad kuvertet innehåller och vad som är viktigt att titta på i dagsläget. Sen fick jag också tips om att kanske byta fond då den nuvarande, även om den är bra, inte genererar lika mycket pengar som andra skulle kunna göra.  Så är inte du eller någon i din närhet insatt i det orange kuvertet och du är medlem i Folksam så tycker jag helt klart att du ska be om hjälp att få det förklarat.
Det handlar inte om att de vill att du ska förvara dina fonder/pengar i Folksam – de får inte föreslå något sånt för dig – utan bara guida dig igenom vad allt innebär. Kanon bra tjänst!! Och helt gratis - om du är medlem i Folksam

Just nu chattar jag med en potentiell bio date på MSN – ska koncentrera mig på det jag *hihihi*

Har tittat på en ny mobil väldigt länge och tidigt så fastnade jag för Sony Ericsson J205i Naite Silver. Det är en GreenHeart telefon och det betyder att den är miljövänlig. Den är gjord av åtaervunnen plast, den har kortare samtalstid och standbytid än andra telefoner. Den har också manualen i telefonen istället för tryckt på papper. Plus en massa annat bra och miljövänligt. Sen är den grymt snygg också.

Efter mycket letande på nätet och även tittande i butikerna här i Karlstad så hade jag till slut bestämt mig för att köpa den på Telia eftersom dom hade det billigaste priset. När jag kom till butiken så visade det sig att 1495:- var bundet till Telia SurfPort och då jag inte vill byta bort Halebop Kontant som jag har nu så jag ville ju köpa telefonen obunden och utan abbonemang. Men jag kände ju inte för att betala 1795:- direkt vilket var det som den kostade. Sa att jag skulle tänka på saken och i så fall återkomma MEN jag visste också att den kostade 1499:- på Teknikmagasinet utan abbonemang så jag gick dit.

Där är alla telefoner obundna så jag slog till direkt Köpte även till ett minneskort på 2GB som lär räcka ett bra tag!! Är så otroligt super nöjd med telefonen. Har dock inte haft Sony Ericsson på säkert 10 år eller mer så jag har glömt bort lite hur saker och ting är men det återkommer ju snabbt. Så om någon där ute är intresseradav en Samsung X660 röd så säg till. Säljer den ganska billigt eftersom den är använd dagligen i minst 4 års tid. Skulle bli en bra första mobil till ett barn så känner ni någon *hint hint* Har även en silver färgad gammal Samsung som ser nästan ut som den nedan fast den har ingen kamera eller display fram. Också en bra första mobil till ett barn ELLER någon äldre som ser bra och inte har svårt med små knappar

I övrigt så är det träning som gäller. Mormor är kvar på sjukhuset. Det är ett planeringsmöte bokat imorgon för att se när hon får åka hem och om hon ska hem till sig eller tillbaka till Lintjärn. För hennes bästa så är Lintjärn det som vi föredrar då hon inte orkar gå något. Hon behöver sjukgymnastik och mycket hjälp så vi får se vad som händer och sägs imorgon på mötet. Mormor själv vill helst vara kvar på sjukhuset men det går ju inte eftersom hon inte är i behov av någon direkt medicinsk hjälp för tillfället. Hon trivs bra på avdelningen och hon känner sig trygg vilket är kanon bra men det finns ju andra som behöver platsen och det finns inget mer de kan göra för henne där nu.

Nej nu ska jag leka vidare med min telefon och se om jag inte kan på något vis få ordning på inställningarna utan att behöva ringa Halebop :-p

Ja både jag och mormor är på bättringsvägen. Jag känner mig mindre panikslagen och trycket över bröstet har lättat enormt. För tillfället känns det som om jag har kontroll över andningen och det som återstår är ”sockerdricka”-känslan i bröstkorgen (det är lite bubbligt, kallt och jag rapar väldigt *hihihi*). Idag var jag till gymet men jag deltog inte. Satt och tittade på då det var gruppträning och pratade med Lotta efteråt. Vi ska träffas igen på Torsdag för uppföljning av praktik och grejs så imorgon eller Onsdag så måste jag in till stan och kolla eventuella praktikplatser. Tänkte fråga på Panduro, biblioteket (dit jag skulle idag och lämna tillbaka en bok – fan) och kanske Ljuva Änglar, det trista är att det är så trångt där så jag tror inte att det går men det är en sista utväg. Ska även kolla Turistunformationen tror jag bestämt. Något måste jag ju komma med på Torsdag Får fixa några innan träningen på Onsdag kanske då jag förmodligen ska med pappa och hälsa på mormor imorgon.

Mamma och pappa hälsade på henne igår. Jag valde att inte följa med. Kände att jag inte orkade det och det var helt ok sa mamma. Dom tyckte att hon såg mycket piggare ut och hon var inte alls så vilsen som i förrgår. Hon visste också vart hon var vilket hon inte visste på lördagen. Hon var också helt införstådd med att hon skulle få stanna där ett par dagar tills hon blev bra och att hon hade varit väldigt dålig. ”Vatten i lungorna kan man ju dö av!” hade hon sagt tydligen och det kan man ju absolut göra.
Känns skönt att hon ändå är klar med vad som var fel på henne, att hon vet vart hon är och att hon inte får åka hem än. I lördags så var hon väldigt snurrig och visste inte något. Hon trodde ju att hon var hemma hos sig och att någon stod utanför hennes rum och lyfte på en hatt. I själva verket var det en lyftanordning som sköterskorna har för att flytta patienterna från en säng till en annan.

Idag har morbror varit till mormor och han har inte sett henne sen i Torsdags så han var positivt överraskad att hon såg så pass pigg ut och med idag. Alla framsteg är en enorm lättnad och det är nästan så att jag ser fram emot att hälsa på henne imorgon. Det kommer självklart att vara jobbigt men det är bra att pappa är med. Jag tror inte att jag skulle klara av att åka dit ensam. Risken för ett sammanbrott vore nog rätt stor om jag gjorde det. Inget jag vill utsätta vare sig mig eller mormor för.

Jag försöker att inte tänka så mycket utan sysselsätta mig med något hela tiden nu när jag är ensam hemma hos mig. Allt finns ju i bakhuvudet hela tiden men samtidigt så vet jag också att det kommer det att göra under en längre tid nu. Jag har funderat en hel del på vad det var som orsakde det här; panikångesten. Jag tror att allt bara kom ikapp mig och slog till rejält och att allt med mormor var den utlösande faktorn. Jag tror inte att jag riktigt har bearbetat morfars bortgång ännu och det var 14 år sen. Jag VET att jag inte har insett att Laura är borta och allt som hände med mamma i julas, alla turer med mormor det senaste året, alla pengaproblem som jag har haft och det faktum att jag numera tränar fem dagar i veckan. Till slut sa väl kroppen ifrån och det rejält. Jag har heller inte bearbetat farmors, farfars och fasters bortgångar.

I slutändan så kommer det att bli bra det vet jag men vägen dit känns väldigt lång just nu. Men å andra sidan så går jag inte den vägen ensam utan jag har min familj och mina vänner med mig. Tack så otroligt mycket för allt stöd!! Det värmer fantastiskt mycket!!