Sen pappa ringde om mormor så har jag känt mig konstig men jag har inte kunnat beskriva det riktigt utan istället skyllt det på att jag varit orolig. Det har jag ju visserligen varit också förstås men samtidigt har jag känt något annat i kroppen. I torsdags var jag med mamma o pappa och hälsade på mormor på sjukhuset och efter det besöket kändes det som ett tryck över bröstet. Åter igen skyllde jag det på oro.

Igår var jag och tränade som vanligt men trycket över bröstet var kvar, det hade varit jobbigt att sova på natten och ju mer jag tränade desto svårare blev det att andas. Till slut var det som om jag hyperventilerade och jag blev yr. Men envisheten ligger ju i släkten så jag tränade på tills vi var klara och det var dags för avslappning. Jag fick nästan panik av att ligga ner och koncentrera mig på andningen för det var så otroligt jobbigt att andas kände jag. När vi sen hade lite snack och kaffe innan hemgång så kändes det ganska ok tyckte jag och tänkte att det var nog för att det var jobbigt att träna.

Följde med pappa och hälsade på mormor en snabb sväng och hon såg lite piggare ut och hon hade fått mer färg i ansiktet än dagen innan vilket självklart kändes skönt. Kom hem och satt o tittade på TV och kände mig ganska ok även om trycket över bröstet fortfarande var kvar samt att det var jobbigt med andningen. Efter ett tag så kändes det som om hjärtat jobbade enormt mycket och andningen blev jobbigare; nästan så att jag flåsade av utmattning. Blev extremt rädd och fick panik, trodde att jag höll på att få en hjärtattack och att jag skulle dö. Ringde mamma o pappa som pratade med mig och fick mig att bli lite lugnare även om allt fortfarande kändes enormt jobbigt men jag var ändå inte själv.

Till slut började det hugga och sticka i bröstet och då fick jag ju panik igen och kunde inte sluta gråta. Pappa ringde syrran som var på väg till Karlstad och bad att dom (syrran och pojkvännen) skulle hämta mig vilket dom också gjorde. Jag trodde verkligen att jag skulle dö igår kväll. Det var det läskigaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Funderade lite på igår efter att jag kom till Fif om det kunde vara en ångest/panikattack och har läst lite om det på nätet idag.

Enligt depressionslinjen.com så, för att kalla det en panikattack, krävs att 4 av dessa 13 symtom uppträder (jag upplevde de röd markerade):

• Hjärtklappning 
• Svettning 
• Darrningar och skakningar 
• Andnöd 
• Kvävningskänsla 
• Smärta eller obehag i bröstet 
• Illamående eller magbesvär 
• Svindel, ostadighetskänslor eller matthet 
• Overklighetskänslor inför sig själv eller omgivningen 
• Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig 
• Rädsla att dö 
• Domningar eller stickningar (stickningar i höger armen och i bröstet)
• Frossa eller värmevallningar (inte direkt frossa men jag började frysa enormt mycket)

9 av 13 symtom tycker jag är bevis nog för att det var/är en panikattack som jag fick. Pappa sa att morfars död var enormt jobbig för mig och jag tog det otroligt hårt. Det stämmer verkligen jag har än idag inte riktigt accepterat att morfar är borta trots att det är 14 år sen nu. Och jag är väl medveten om att den dagen mormor går bort så kommer jag att må otroligt illa. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av det om jag ska vara ärlig. Eftersom det blev så här nu så vågar jag inte ens tänka tanken på hur jag kommer reagera den dagen.

Vi var och hälsade på mormor idag också. Hon hostade inte lika mycket idag och hon tyckte det kändes bättre. Däremot är hon så otroligt virrig. Hon tror att hon är hemma hos sig. Hon trodde sig också se någon stå utanför hennes rum och gestikulera, ett tag pratade hon om ett troll. Allt var bara så konstigt och jobbigt. Satt på en stol lite bakom mamma så mormor såg mig inte hela tiden så jag satt mest o lyssnade på musik och spelade spel på min iPod. Flydde undan lite så där.

Jag känner fortfarande av att hjärtat slår snabbt men pulsen är normal (pappa har ett pulsräknare som man sätter under bröstet som jag har kollat lite med) och det känns fortfarande lite jobbigt att andas men det är väldigt mycket bättre än vad det var igår. Känns skönt att vara med familjen så att jag inte är ensam hemma. Det hade jag förmodligen inte klarat av just nu. Hoppas det blir bra till veckan. Ska åka till träningen på Måndag men jag ska inte vara med. Tänkte försöka om jag kunde få prata med sköterskan eller en doktor om det är någon där då.

Tack för alla tankar o kramar på Facebook – de värmer mer än ni vet!!!